Jag - en superhjälte!

Jag fantiserar en del. Dagdrömmer liksom. Är det inte fantastiskt att man bara på en sekund kan förflytta sig från sin trista småregniga storstad i Sverige till soliga stränder, vindpinade hedar, arktiska expeditioner eller pulserande världsstäder. De är mina ventiler. Kan sitta i timmar och bara måla fram scenarier där jag är popstjärna/superhjälte/sjukt snygg/modig/spännande/en viktig person som räddar världen. Fast jag vet att verkligheten ligger runt hörnet är det ett skönt ställa att befinn sig på en stund.
Hur tragiskt eller pubertalt är inte det egentligen, en småfet 31 åring med byråjobb som drömmer att hon är superhjälte och räddar sjuka barn och världsfreden. Inte så märkligt att jag tycker att mitt verkliga liv ter sig tämligen innehållslöst ibland.