Lyssna på mamma

Ibland skall man lyssna på sin mamma. Som barn älskar vi mamma, som tonåring hatar vi henne. När tonåren är över kan man antingen återgå till det normala och inse att i mångt och mycket hade hon rätt även om man inte såg det då, eller så har tonåren satt så djupa spår att det inte går att reparera. En extremt hårddragen och generaliserande variant men ganska sann ändå. Själv ligger jag i gråzonen. Jag älskar min mamma som alltid finns där när det behövs, och även när det inte behövs utan bara är skönt att ha varandra. Ändå finns det meningsskiljaktigheter och värderingar som ibland gjort det svårt för mig som vuxen.

Men en dag som idag är hon så bra. Hon kan sätta problem i relation till varandra och flytta fokus från jobbiga trivialiteter till vad som faktiskt är viktigt. Jag hade en bajsdag på jobbet, riktig bajsdag när jag varken hinner andas, äta eller komma ihåg vad jag heter. Hade bokat lunch med mamma och kommer såklart springandes 10 minuter sent (vi skulle träffas på restaurangen vägg i vägg med jobbet) har någon kollegas jacka på mig och innetofflor som jag pulsat genom snön med utan att märka det. Som den dramaqueen jag är stormar jag in och beklagar mig om hur jobbigt jag har det, är så stressad att jag inte får ner en matbit och är allmänt krisig.
Då säger mamma "ja du har verkligen en dålig dag på jobbet det förstår jag, men hur är det annars? Mår katten och sambon bra? Är du frisk? Har du pengar? Gjort något kul i helgen?"
Svaret på alla frågor var Ja. Så utan ändlösa terapitimmar, dagar med självömkan och hjärtklappning hade hon tagit ner mig på jorden och satt livet i fokus på under 1 minut.

Ibland är jag så totalt upptagen med min egen misär att jag inte inser vad mycket jag har som är bra. Jag glömmer att jag jobbar med reklam och inte med att bota cancer. Går det galet eller inte hinns med på jobbet är det ingen som dör eller blir hemlös. Det är inte värt att misshandla min kropp och min själ för. Jag måste komma ner på jorden och lukta på blommorna.