Recension Improverket Haga Teatern

Ja vad skall man säga

Som den stiffa svensk jag är har jag lite problem med vuxna människor som i grupp skall göra pruttljud och tjoa och tjimma för att slappna av tillsammans.

Det fanns ett antal saker jag fruktade inför mitt improvisationsteaterbesök.
1. Att vi i publiken skall vara med och sjunga och agera
2. Att vi i publiken skall upp på scenen och delta i showen
3. Att symboliken är så tung att jag somnar och slösar bort två timmar av mitt liv.
4. Att skådespelarna är fula kulturarbetare som pratar så spottet når mig på första bänk
5. Vilt gestikulerande

Man kan väl säga såhär, jag vill hävda att jag är fördomsfri vilket jag naturligtvis inte är (skall vi vara ärliga så är väl ingen fördomsfri). Men gång på gång så besannas mina fördomar och detta är inget undantag.
Det var publik på scen, vi pruttade med munnen i grupp och utstötte annorlunda och säkert väldigt spännande ljud. Ibland brast ensambeln ut i sång och var sådär härligt tokiga som bara ett chalmersspex kan vara. Skulle kunna vara en ironisk snobb och vidare och vidare förkunna mina nya erfarenheter för min publik (som ju i ärlighetens namn är betydligt mindre än vad Improverket samlat igår kväll) men det tänker jag inte.

Summa sumarum så tinade jag slutligen upp litegrann, lutade mig tillbaka och skrattade med i skämten, vickade på foten under musikalnumren och ropade lite inlägg jag också, Om inte annat så var det roligare än en höftledsoperation och såg inte så dyrt ut. De var faktiskt inte så fula heller...