Nygammal 30-årskris på upptågande

Idag har jag ätit lunch med vår praktikant Mattias. Vi pratade lite om vart han är på väg och vad hans drömjobb är osv, sånt man pratar med praktikanter om. Han berättade om alla roliga saker han gjort och alla möjligheter som finns där ute och alla saker han vill prova på. Då sitter jag och ler på lunchrestaurangen och allt jag vill göra är att springa ut på gatan och skrika till studentvagnarna "dra åt helvete allihop!".
Vad hände med mig? Vad hände med mina drömmar? Vart tog alla mina konstiga upptåg vägen? Ja jag vet att jag har hunnit med mycket, rest, turnérat, provat olika jobb, varit sambo och varit singel i omgångar.
Vad är det jag vill ha? Dra till solig destination och öppna en bar? Hyra ut surfingbrädor i LA? Missionera i Afrika? Resa en runda till? Kände mig så sjukt gammal, trött och utan ambitioner. Det känns som jag fortfarande står vid det där vägskälet och inte vet om jag skall välja att bli vuxen och skaffa bil, större lägenhet och barn eller om jag inte är redo att stadga mig alls. Jag har ju fortfarande alla möjligheter att göra vad jag vill med mitt liv. Jag är inte gift, har inga barn och har både hälsa och likvida medel (jag är ju ändå 32!!!)

Vad är det då som gör att jag inte lyfter från min ganska uttjatade tjänst, köper en flygbiljett och gör vad fan som helst. Jo just för att jag är 32. Vill jag hinna med barn och familj så har jag inte hela livet på mig. Max 10 år, max. Sen så har jag ju blivit bekväm också. Det är rätt skönt att vara sambo, ha katt, bostadsrätt och fast inkomst. Är jag redo att offra det? Det är ju inget som säger att jag inte kan få det åter men gammal vana trogen vill jag ju både ha kakan och äta den. Någon som hittat formeln för denna ekvation?

Vår praktikant tyckte vi skulle dra till rådhuset imorgon, gifta oss och hitta en bar att driva på Bali. Är det inte fantastiskt med ungdomlig entusiasm...